Men nej, ingen slår dig. Ingen kan ta mitt hjärta som du gjorde.
I brist på annat lägger jag upp denna slitna bilden där man verkligen ser hur tråkigt allting är nu för tiden, haha. Fint, verkligen.
Trots feber, värk i hela kroppen och en huvudvärk som hotade med att döda mig så stannade jag kvar i skolan. Satt med huvudet i händerna och försökte mest gömma mig i min halsduk hela dagen. ''Men Ebba, du ser ju förskräcklig ut. Du får ta och gå hem.'' sa någon, och jo men visst kände jag mig förskräcklig. Min kropp ville bara gå hem, lägga sig i sängen och stanna där tills allt blev bra, men jag hade andra planer. Så när skoldagen var slut kämpade jag mig upp för alla backar tills det att jag stod utanför huset där jag spenderat så många dagar i min barndom. Ca 40 minuter tog det för mig, men de var det värt. När jag gick in genom grinden som så många gånger förut blev jag nämligen påhoppad och överröst av pussar av två av mina favoriter. Nämligen Siri och Daisy. Sedan kom en tredje liten favorit springandes, hoppade upp i knät på mig och sa saker som att hon älskade mig, att jag var bäst och att hon var kär i mig. Älskade lilla Stina. En helt perfekt dag trots ''sjukdomen'' som försöker ta över min kropp. Nu ska jag knapra lite alvedon och sedan gå och lägga mig. Puss♥
