Ebba Louise

Borde jag skrika? Borde jag banka, slåss och svära? Borde jag berätta hur du skär i min kropp, och att du sedan häller salt i såren? Jag är inte perfekt, men säg mig, vem är de? När jag ligger här om natten och låter kylan tränga in i huvud, kropp och sinne - ligger du då i de varma, med längtan till morgondagen då du kan fortsätta leva i din falska lilla bubbla? Och du trodde aldrig att någon skulle komma och knacka på fasaden, du trodde aldrig att någon skulle lägga märke till dina små fel, för visst dolde du dom under löven? Och jag frågar mig själv gång på gång, vad hade jag gjort om jag inte visste? Hade jag då fortsatt ge dig allt mitt, utan att få någonting tillbaka? Då hade jag stått där i regnet och du hade gått bakom min rygg och trampat på mitt hjärta. "Alla behöver en vän som du", sa jag och kramade om din mjuka lilla kropp. Jag anade ju ingenting, visste ingenting. Jag var bara en av dom som inte såg skillnad. Jag litade blint på din mask som du så omsorgsfullt satte på dig varje morgon, jag var så bländad att jag inte såg att de bara var någonting du hittat på. Och jag vet ju att allting bara fortsätter. Nu ligger du förmodligen i sängen där vi delat många tankar, drömmarna flyger förbi under dina ögonlock och snart är tiden inne då masken sätts på återigen över dina runda små kinder. Allting var bara en illusion och jag var dum nog att lita på dig och dina stjärnklara ögon. Och jag vet inte vad som är värst, att du dolde så mycket för mig och ändå kunde kalla dig för min bästa vän, eller de faktum att jag älskar dig så mycket att jag inte vet hur jag ska kunna ta tjuren vid hornen. Kommer jag vara en bättre människa utan dig? Kommer jag må bättre, kunna tänka klarare? Eller kommer jag tillbringa dagarna med att stirra på din ryggtavla och önska att det var jag som satt bredvid dig och få höra på alla viskningar? Kanske är det jag som tänker för mycket, kanske är det jag som är felet. Kanske är den enda jag borde bryta kontakten med mig själv? Yeah, my wish.