Ebba Louise

Gammal bild från arkivet

Idag är en sån dag då man lika gärna kunnat stanna kvar i sängen och kolla på Desperate Housewives och trycka i sig mängder av glass. Har nämligen varit med om något av de värsta i mitt liv. Jag som förmodligen har ett av världens svagaste inre, försökte vara stark och modig. Så i stället för att gå därifrån (för ja, jag visste ju vad som skulle hända) stod jag där och kollade på. Okej, jag kollade inte på. Jag stod med ryggen vänt från det hemska och försökte utesluta allt ljud. Men det gick inte. Och trotts spykänslor, dimma i huvudet och en kropp som vinglade stannade jag kvar och slet resten av arbetsdagen. Men filmen av de hemska har fastnat på min näthinna och spelas om och om igen, så när jag kom hem bröt jag ihop.

Jag är inte stark. Inte på något sätt. Filmen spelas fortfarande upp och jag försöker klura ut vart jag ska ta vägen. Kroppen skakar och det finns ingenting jag kan göra för att det ska bli bra igen. Detta är något jag kommer få bära med mig resten av livet, något jag kommer plågas av tills dagen då jag dör.

Inte ens värt att ta upp de här, kommer förmodligen börja gråta och få panik av att bara skriva det. Ni som är lika känsliga och lika mycket djurvänner som jag ska vara tacksamma att jag lämnar grejen osagd.

Nu ska jag bryta ihop lite till. Tänka, klura, fundera. Försöka få bort kulan i min mage och jag ska försöka torka bort de brännande tårarna som ständigt rinner ned för mina kinder. Sedan ska jag krama om min familj en extra gång och i kväll kolla på Bron.