Ebba Louise

Väldigt gammal bild osv

Har ni någonsin varit så frustrerade så ni inte riktigt vet vart ni ska ta vägen eller vad ni ska göra? Hela kroppen är i protest och vill vika sig, huvudet bara dunkar och du kan inte tänka klart. Du vill springa iväg men din kropp är som förlamad, varenda cell känns tung. Ditt hjärta känns som en cementklump och det är svårt att andas. Du får snabba flasbacks som rusar genom ditt tankefält, du hinner inte riktigt se men ditt tunga hjärta känner. Du bestämde dig för längesedan att lägga honom bakom dig men ditt hjärta vill inte släppa taget. Du känner hans lukt, kan se glimtar av honom när han skrattar och du ser er två gå bredvid varandra på en smal väg när solen skiner. Du blundar och som så många gånger förr kommer du in i din fantasivärld där tiden tycks stå stilla. Samma gamla dagdröm spelas upp, ni träffas, skrattar, håller varandra i handen och hans pussar gör dig sådär lycklig och pirrig.

Och du vet att de bara är dumma fantasier, för så fort du öppnar ögonen igen är du tillbaka i din trista värld. Du ger mobilen några snabba ögonkast som om att han plötsligt skulle skicka ett sms. Men det gör han inte längre, det var längesen nu. Längesen du fick vara i hans famn, längesen han kollade dig i ögonen och längesen du var sådär pirrig och glad.

Du tänker ofta på vad du skulle kunnat göra annorlunda, om han kanske skulle gillat dig mer om din frisyr var på ett annorlunda sätt eller om skulle pratat på ett annat sätt. Egentligen vet du ju att inget av det har med saken att göra men du hoppas ändå, hoppas att om du ändrar på sånna småsaker kanske han kommer tillbaka till dig.

Jag vet inte. Jag vet egentligen ingenting. Jag tappar ofta fotfästet nu för tiden men det är okej. Okej att gråta, känna sig hopplös och dränka sina sorger i choklad. Snart kommer jag sluta älta och acceptera det som de är. Vet inte riktigt vad jag vill egentligen. Allt jag egentligen vet är att jag älskade din lukt, ditt sätt att skratta på, dina armar som på något sätt alltid var så beskyddande runt mig och dina pussar. Åh dina fina fina pussar som var så mjuka och söta så jag trodde för några sekunder att jag var i himlen. Det var så du var, du fick mig sväva över molnen i stället för att stå med båda fötterna på jorden. Kanske var de det som var felet, att jag var så rädd för vad du skulle tycka så jag glömde bort att vara mig själv. Jag tänker på dig så ofta och jag har skrivit så många meningar om dig men ingenting leder till något resultat. Av våran berättelse har jag fastnat på första sidan medans du lagt undan boken lång inne i ett hörn där den samlar damm. Förr eller senare kommer jag klara av boken på egen hand, jag kommer gråta och skratta och sedan kommer jag också lägga unden den. Snart, när jag känner mig redo att ta ett steg framåt. Bara inte nu, inte idag. Kanske i morgon eller nästa dag efter det.