Ebba Louise

Satt hemma hos Elin igår. ''Jag ringer mamma och frågar om det hänt något..'' Kommer på mig själv mitt i meningen att nej, om det har hänt någonting vill jag inte få reda på det där och då. Jag vill inte sitta i Elins kök och gråta och försöka hålla ihop mig själv om det hade hänt någonting. Ringde alltså inte med andra ord.

Kom hem vid femtiden. Var glad. Ropade ''Hallå'', såg min syster sitta i soffan och frågade om hon skulle träna. Jag var taggad. Ville springa. Träffa mina fina lagkompisar. Hörde pappa komma ner för trappan. Såg hans min. Kände hur kroppen gick i två delar någonstans inuti. Helt plötsligt sa han de där orden som jag visste skulle komma men som jag inte ville höra. Jag stod i hans famn och grät.

Låg i min säng med ett huvud som hotade med att spränga sig självt. Hörde hur regnet piskade mot min ruta och hur åskan dundrade. Grät. Grät lite till. Kurade ihop mig  till en boll. Försökte hålla mig hyfsat hel. Ville inte gå sönder. Bara grät.

Fick nästan ingen sömn i natt. ''Vill ingenting, kan ingenting, orkar ingenting. Vill bara sova bort all min smärta.'' skrev jag till en fin människa som hört vad som hänt. Och jo, jag ville sova bort smärtan. Kunde inte. Kunde bara gråta. Kunde bara tänka på henne.

Sov med öppen dörr. Som om det skulle göra någon skillnad. Sover alltid med stängd dörr. Kunde inte. Ville att hon skulle komma och besöka mig under natten. Som om en öppen dörr skulle locka hit henne. Men kanske skulle hon känna sig mer välkommen då, vad vet jag.

Kände mig så liten när jag låg där. Med mascara i hela ansiktet och en kropp som skakade. Visste inte vad jag skulle göra. Tänkte på hennes doft. På hennes sätt att tala. På hennes varma små händer som alltid höll i mina. På hennes berättelser, på allt hon varit med om som hon så omsorgsfullt delade med sig av till oss. Tänkte på hennes skratt. På hur hennes ögon sken upp när man berättade att man gjort någonting bra.

Hon var så stolt över oss allihopa. Hon visade hela tiden att hon älskade oss med hela sitt hjärta.

Vet inte vad jag vill få ut av den här texten. Vet ingenting. Kan inte sova. Har ett svullet ansikte och tårarna vill inte sluta rinna. Kan inte gå till skolan. Vill inte sitta mitt i ett klassrum med människor runt mig som bara stirrar. Låtsas att dom bryr sig eller så gör dom ingenting alls. Bara stirrar. Vill inte gråta. Vill bara vara hemma. Bara vara hemma och hålla ihop mig själv.

Vet inte när jag skriver nästa gång. Om jag gör det sen, i morgon eller nästa vecka. Så fort jag hämtat luft, fått träffa min släkt och fått perspektiv på saker och ting så kommer jag skriva. Så fort jag känner mig redo.