Ebba Louise

Bild ni sett för men vem orkar egentligen bry sig, dagar som dessa?

Ni vet väl om hur de är att sitta bakom honom, stirra på hans ryggtavla och låtsas att han skulle lägga märke till en. Ni vet väl om hur de är att sitta bredvid honom, med huvudet på hans axel. Hans lukt som på något sätt lyckas tränga sig förbi dina murar, nudda ditt hjärta så omsorgsfullt och fylla din kropp med hopp och kärlek. Du vet om hur mycket förbjuden frukt han är, men ändå, vad gör man? Vad gör man när hjärtat längtar och huvudet värker. När varje cell i kroppen vill ha honom så mycket att man är redo att göra allt. Man vet vart man vill men inte hur man ska komma dit. Och sen sitter du i en gammal soffa bredvid honom, hans arm runt dig och din kropp skriker efter mer. Ni kollar på din favoritfilm men du är mer koncentrerad på honom än på filmen. Du känner varje rörelse, varje gång han ändrar ställning och du känner av bara han rör lite på tårna. Du undrar om du blivit galen, du tänker för mycket på vad som ska hända härnäst i stället för att leva i nuet. Och när du återvänder från tankarna till verkligheten rullar eftertexterna på tv, han har gått iväg för att stänga av filmen och du sitter ensam i soffan. ''Jaha, vad ska vi göra nu då?'' säger du. ''Jag vet i alla fall vad jag vill göra'', säger han och ler. Och plötsligt är du i hans famn igen och han kysser dig sådär som bara han kan. Och du vill bara vara nära, vill bara ha mer. Men trotts all denna lycka, kan du inte låta bli att undra. ''Är han inte för bra för mig? Han måste vara det, ju. Fula, fula jag.'' Och denna undran växer till ångest, och till slut räknar du inte ens dagarna längre. Du undviker hans blick, tittar åt något annat håll. Han undrar, hans vänner undrar. Hans namn och två hjärtan dyker upp på din display när du sitter hemma och låter ångesten äta upp dig. Du låtsas som du inte ser, som du inte hör. Och efter någon månad av telefonsamtal, undran och sms så går ni skiljda vägar. Och du hatar dig själv för att han är ju så bra och varför tog du inte chansen när du hade den? För många tankar, för mycket ångest. Och du är lika ensam, ful och dålig som du alltid varit.