Ebba Louise

Bild på Sarisan och mig från i somras.
Tjabba. Har ingenting att säga egentligen, inspirationen ligger på noll men i stället för att deppa ser jag till att få gjort saker som behövs göras. Till exempel pluggar jag. Jätte mycket faktiskt, varje dag hela tiden. Nä, okej jag ska inte ljuga. Jag pluggar nästan ingenting, i stället tillbringar jag min fritid i soffan där jag kollar på Irene Huss. Men det är ju också helt okej, antar jag? Slapp fredag men på något underligt sätt har jag lyckats dra till mig otur inprincip hela dagen ändå. Har haft mensvärk och velat dö lite, snubblat ett x antal gånger på idrotten och som grädden på moset så fick jag gå hem i genomblöda kläder. Kan väl dra historien lite snabbt så ni förstår då. Sara skulle nämligen med mig hem och skulle skjutsa mig på styret. Detta har vi gjort många gånger förut så inget konstigt med det lixom. Men denna dagen vart det ju blött på marken, och mitt i en nedförsbacke står Helge, Kevin och Mattias. Vi åker med full fart och jag skriker ''JAG KOMMER DÖÖÖÖ!!!'' och sedan gick allting jätte fort. I ena stunden satt jag på styret, i andra skulle jag vara smart och hoppa av cykeln i full fart - flög genom luften, landade på mage och bokstavligt talat GLED ned för backen i en vattenpöl. Asfalten skrapade upp min mage och mitt knä och runt mig står killarna + Sara och alla säger ''Jääääävlaaar...''. Jag fattar till en början ingenting, men med hjälp kan jag sedan halta mig hemåt. Så ja. Nu sitter jag alltså här med ett svullet knä i de mysigaste kläderna jag kunde hitta. I min säng ligger Sara och spelar Temple Run som är den senaste som blivit beroende av de jäkla spelet. Ladda inte ner det, ni kommer sitta fastklistrade vid era Iphones och inte kunna koncentrera er på någonting annat. Bevis på det är jag, Malin, Alexander, Hanna, Klangh och nu Sara. Nu har Sara tjatat på mig i ca en halvtimma att jag ska städa, varje gång har jag svarat ''men ja, jag ska bara...'' och sedan fortsatt att kolla facebook och olika bloggar. Nu hotar hon med att åka hem så jag får väl sätta fart då. ''Ingenting att säga'' blev till en lång text, men det är ju så de kan bli ibland. De vet ju alla som läser min blogg i alla fall.