We no speak americano

Ännu en bild från Turkiet förra året. Anna, Julia, mamma, Ullrika & jag.  Alla är bruna och fina förutom jag som hade bränt upp mig... haha. 
 
Panikångest beskriver (såklart) det mesta av denna dagen. Har gråtit (3 hav ungefär), kastat saker och sovit. Vet inte riktigt vad det är för fel på mig, men jag kan seriöst inte packa. Det går inte. Om jag bara kollar på en resväska och vet att den ska vara full i grejer så får jag panik och måste lägga mig ner och försöka hålla ihop mig själv. Helt stört. Så jag somnade alltså, som vanligt. Ett telefonsamtal från Klangh väckte mig, och hon tvingade mig att pallra mig dit för lite tjejsnack nu innan jag åker. Kan ju säga att vi hade en hel del att prata igenom haha. Sedan låg jag för det mesta i hennes säng och halvsov medans hon förberedde sig inför hennes träning. 
 
Sedan hem igen då det blev tacos. Och sedan hamnade jag på golvet igen med tusen tårar på mina kinder. Alltså... Som tur är kom mamma & Anna för att hjälpa mig, och nu är det mesta packat. Gud vad jag älskar min familj, finns inget bättre. Nu ska jag krypa ner i sängen då klockan ringer vid 10:00 i morgon. Hoppas ni haft en fin dag (utan tårar och ångest) med nära och kära :) Godnatt!♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0