Ebba Louise

pic: arkivet, 2011

Jag är så FRUKTANSVÄRT JÄVLA TRÖTT på folk som är så osäkra på sig själva så att de verkligen måste ha en lögn i varje mening de säger. Jag är trött på folk som alltid måste ha alla blickar på sig, på folk som tror att världen kretsar runt dem.
Har en tendens att alltid förstora upp saker när jag har dåliga dagar (som idag), men när jag satt och funderade så insåg jag att denna gången har jag inte förstorat upp någonting. Hur är det ens möjligt att vissa människor tror att de MÅSTE ljuga för att bli accepterade? Det är väl snarare tvärtom? Vissa i min omgivning ljuger mer än de byter underkläder, hur fan tänker man då undrar jag???
Det är okej att dra till med vita lögner ibland, vi är ju inte mer än människor. Men att ljuga om ALLT som går att ljuga om, är inte det en aning överdrivet?
Vet inte vad som är värst egentligen, att de ljuger så mycket att de snart inte ens tänker på det längre, eller att de inte inser att varenda jävel ser igenom lögnerna.

Och jag är så trött på folk som inte kan stå för vad de säger, på folk som pratar bakom ryggen hela tiden. Antingen är man vänner, eller så är man det inte. Am I right?

Har så mycket i huvudet att jag inte ens kan koncentrera mig på pluggningen. Har 20 tyska-motsatser tills i morgon och har skrivit dom sisådär 100 gånger men ingen jävel vill fastna i huvudet. Borde egentligen gå och dra täcket över huvudet och stanna där tills saker och ting lugnat ner sig, men icke. Ska i stället göra mig en kopp te, koppla bort alla tankar och råplugga tyskan tills varenda motsats sitter. I morgon ska jag ta itu med allting som tynger ner mig. Börjar nog förresten redan i kväll. Bra va? Svar ja.