Väldigt kär/Obegripligt ensam


En blick som utstrålade panik och hjärtat i halsgropen. Tårar som rann, trevade efter din hand. Och du trodde aldrig jag skulle klara mig själv eller kunna stå på egna ben. ''Jag är luften i dina lungor'' viskade du och fastän jag var tyst log du belåtet för dig själv för du visste att du hade rätt. Jag lyssnade till dina hjärtslag och visste att mitt hjärta hade du i din hand. ''Det är så lätt för dig att förstöra mig nu, att bryta ner mig totalt. Jag är bara en docka och det är du som drar i mina trådar'', sa jag till dig en dag då regnet öste ner. ''Jag vet'', svarade du och jag såg in i dina ögon men fann inga svar.

Du klippte av alla band och jag föll i tusen år men jag faller inte mer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0