Två Veckors Lycka
Efter 5 timmars bilfärd sitter jag nu mitt i skogen i mitt lilla rum.
Två veckor i Stockholm och nu är jag fast på riktigt. Shit vad jag älskar den staden alltså. Jag har vandrat gator upp och gator ner, jag har sprungit i affärer och jag har åkt så mycket tunnelbana och buss så jag trodde att mitt accesskort skulle slitas sönder. Jag har pratat i telefon med mina fina vänner och jag har lärt känna nya underbara människor. Jag har sett hur aprilsolen lyser över min älskade stad, jag har sett caféerna och restaurangerna göra i ordning sina uteserveringar. Jag har varit lycklig och jag har skrattat.
Vaknade med ont i magen idag för jag visste att det var sista dagen. Hade sån ångest, ville inte gå till jobbet för jag visste att det var sista dagen. Jag ville inte åka hem. Jag ville stanna tiden. Efter många om och men satt jag i alla fall i mitt lilla kontor med mina fina projektledare runt mig. Så underbara hela bunten. Dessa människor har visat mig så mycket och jag har lärt mig så fruktansvärt mycket på denna resan. Vi har varit stressade hela denna veckan eftersom datorerna har strulat och idag blev det extra mycket stress, men vi skrattade oss igenom de hela och nu ska det förhoppningsvis fungera som det ska göra. Jag hade hoppats på att vara kvar när projektet blev slutfört men det hann jag tyvärr inte med. I slutet på dagen hade jag extra mycket ångest. Jag satt och kollade på mina fina nya vänner som satt och slog sina kloka huvuden ihop för att komma på lösningar på problemen. Jag ville ta så många kort, visa mina vänner vilka fantastiska människor jag fått jobba med.
Pappa kom inspringandes i rummet och sa att jag skulle samla ihop mina grejer medans han hämtade bilen ute i Lilla Essingen. Jag grät en tår eller två och mitt fina gäng tröstade mig och fick mig att skratta. Mitt hjärta gjorde ont för jag ville inte lämna dessa människor som lärt mig så mycket. Till slut fick vi säga tack och hejdå och det gjorde så ont. Jag lämnade kontoret bakom mig och gick ut i solen. Satte mig i bilen och grät några tårar till och sedan försökte jag samla mig. Kände mig så trasig men så stark på samma gång. Jag lämnade staden i mitt hjärta bakom mig och jag fick säga farväl av människor som jag verkligen sett upp till och som inspirerat mig.
Vägen hem kändes som en dimma tills det att Anders ringde mig och vi pratade en stund. Det telefonsamtalet fick mig att insé att det var på riktigt, det finns faktiskt så underbara och fantastiska människor. Och jag ska tillbaka redan i sommar. Om jag aldrig skulle åkt hem skulle jag aldrig kunna åka tillbaka. Jag är så glad att jag valde just den praon, för trots alla sega dagar och trots all väntan så lärde jag mig mycket. Jag hade turen och fick jobba med sånna underbara människor som fick mig att skratta hela tiden. Alla på hela kontoret var faktiskt snälla.
Detta kan ha varit något av det absolut bästa jag har gjort. Och är det någonting jag är helt säker på är det att förr eller senare kommer jag sitta där i min egna lägenhet och känna sån lycka i bröstet som jag känt konstant två veckor i sträck. Staden i mitt hjärta, Stockholm jag är din
