Ebba Louise

Jag kommer fortfarande ihåg när jag träffade Bella för första gången. Stunden då hon kom springandes mot mig och vi visste båda två att vi hörde ihop. Åtta år var det hon och jag, ingen förstod mig så bra som hon gjorde. För mig var Bella så sjukt mycket mer än ''bara en hund''. Bella var mitt liv, min allra bästa vän. Hon var den enda som kunde torka mina tårar och hon gav mig allting genom att bara andas. Hon var allting jag någonsin behövde. Åtta år av glädje. Hon var min andra halva, jag funderade ofta på hur jag skulle kunna överleva utan henne utan resultat. ''När du dör så dör jag med dig'' viskade jag alltid in i hennes päls med tårarna rinnandes ned för mina kinder.

Bella blev sjuk. Åt ingenting och sov inprincip hela tiden. Jag såg knappt glöden i hennes ögon längre. Jag dog lite varje gång jag såg på henne. Hon var så svag och jag kunde inte göra någonting åt det. Hon hade hjälpt mig genom allt men när det väl var hon som behövde hjälp så kunde jag inte göra någonting mer än att vara med henne så mycket som helst. Jag grät mig igenom dagarna och nätterna och jag låg alltid bredvid henne och drog in hennes lukt i näsan så den fyllde hela kroppen och jag lyssnade så ofta på hennes hjärtslag. Sen kom dagen då vi skulle åka in med henne till vetrinären. Jag grät konstant från det att vi satte oss i bilen till det att vi kom hem igen. Hela dagen satt jag på golvet och stirrade på telefonen eftersom jag väntade på att vetrinärerna skulle ringa. Sen ringde dom och vi kunde komma och hämta henne och när Bella kom springandes mot oss hade jag kunnat flyga fram för hela jag var fylld av glädje.

Någon vecka senare skulle hon in igen men jag kunde inte följa med eftersom jag skulle passa mina kusiner. Jag kommer ihåg det sista jag såg av henne. Hon låg så utmattad och jag bara grät. Jag pussade henne och viskade att hon skulle klara detta och sedan åkte hon iväg. På kvällen fick jag reda på att hon skulle avlivas. Allting sprack för mig den stunden. Hela mitt liv slogs sönder och jag har aldrig någonsin varit så trasig. Jag försökte springa men ramlade ihop i en hög. Allting var svart.

Jag fick åka och ta farväl av henne. Hon låg så stilla och var så kall. Hjärtat slog inte och det kändes som jag skulle dö vilken sekund som helst. Jag bara låg bredvid henne och viskade att hon var tvungen att komma tillbaka, att jag inte skulle klara någonting utan henne. Mina ögon var sprängda av alla tårar och min kropp skakade.

Jag gråter fortfarande. Jag har fortfarande kvar samma smärta i kroppen som jag hade då. Allting är fortfarande hemskt och jag försöker fortfarande komma på hur jag ska kunna leva på riktigt utan henne. Snart är det ett år sen hon försvann från oss och jag bara gråter. Jag saknar ingenting så mycket som jag saknar Bella.

Jag ska leva för dig, du är mitt liv och jag vet ju att du finns i varje andetag jag tar. Men hur fan ska jag klara detta utan dig?